Sara Löfgren

Är så jävla kluven. Allmänt kluven på livet. 

 

Att bo i en stad med 5 miljoner människor, att träffa nya människor varenda dag, att människor runt omkring pratar 10 olika språk, att kunna upptäcka nya ställen varje dag, att sitta själv på Starbucks och inte bry sig, att träffa människor som blir vänner för livet, att aldrig tröttna på utsikten från ditt vardagsrumsfönster, att det är palmer mitt i stan, att kunna åka till stranden varenda dag, att känna att det är något speciellt att vara från Sverige, att ha ett andra hem. 

 

Det är fantastiskt. Men, jag känner mig inte hel. Är så glad att jag träffat Katrin, Jessica och Emma som gör att jag känner mig mer hel, men inte till 100% Jag känner mig inte hel utan mina vänner och min familj. Jag älskar att bo här, det gör jag verkligen. Men nästan varenda dag så tänker jag på den dagen som jag får träffa alla igen. Gör ont att inte kunna vara med er varenda dag. Det är så jobbigt att inte kunna ringa varandra hur som helst. När jag ser bilder och videos på er vill jag bara ta första flyget hem. För en bit av mig fattas. Ibland önskar jag att jag inte hade så fantastiska människor i mitt liv, det kanske hade varit lättare då.