Sara Löfgren

Att komma hem. Som min tatuering säger ''The points of a compass can't show you home''. För Sydney är mer hem till mig än vad Sverige eller Enköping är, så som det känns nu. Men samtidigt finns det inget som får mig att känna mig mer hemma än min familj och mina älskade vänner. Så på det sättet är Sverige hemma. Men ändå inte. 

 

När jag klev av planet, så fick jag helt ärligt en panikattack. Jag kunde typ inte andas. Och jag vet inte varför. Jag ringde Emma och började nästan gråta. Jag vet inte om det var pga att jag var ledsen eller glad. Det var bara så mycket. Sen när jag såg min älskade pappa bröt jag ihop. För att vara så lycklig över att se honom igen. Och samtidigt vara så förvirrad och känna att allt var så surrealistiskt. Det känns fortfarande lite så, att allt jag gör och allt som händer inte är på riktigt, för det känns så jävla stört att vara hemma. Det går inte ens att beskriva.

 

Jag har verkligen längtat efter alla så jävla mycket. Det är så kul att träffa alla igen. Det är så konstigt när man väl träffas, men ändå känns det så naturligt. Så därför känns det typ inte som att man ens har varit borta. Det känns naturligt bara, och det är väl ändå ett tecken på vilken fantastisk vänskap man har. Det spelar ingen roll om man har varit borta i 1 år och att man kanske inte har pratat varenda dag, när vi väl ses är det som att vi sågs för några dagar sen. 

 

Och det är jag så jävla tacksam över. Att jag har så fruktansvärt fantastiska vänner och familj. Tänk att jag kunde ha sån tur.